Kanske var det premiärnerverna som spökade för oss. För under säsongens första match fick vi nästan ingenting att stämma. Vi föll tungt i premiären. Men förlusten i sig var inte det som sved mest. Vi gav oss inte chansen överhuvudtaget. Vad säger man? Det är egentligen bara att glömma och gå vidare.

Vi kan dra till med hur många bortförklaringar och ursäkter som helst. Faktum är att vi inte kom upp till någon nivå alls. Om vi mötte ett bra lag låter jag andra få avgöra. De behövde i alla fall inte lösa några världsproblem för att se bättre ut än oss. Det är svårt att vinna matcher när man släpper in fyra mål.

Då ska det tilläggas att Arvid stod för en straffräddning och är den ende, i mina ögon, som gjorde en godkänd insats. Straffräddningen kom vid ställning 0-2 men hjälpte föga. Vårt försvarsspel rakt över hela banan var för vek, ofokuserat och långt ifrån ett ansvarstagande beteende.

Är vi så dåliga som slutresultatet? Nej, så klart inte. Vi hade inte mer än två insläppta mål i en och samma match under försäsongen, då knappt något spelmål bakåt. Sedan betyder försäsongen ingenting, men det är inte så att vi glömt spela fotboll så fort seriespelet sparkades igång. Att vi släppte in tre spelmål i seriepremiären vill jag se som en nyttig läropeng för vårt unga A-lag. Nu har vi gjort det och kan lägga det bakom oss.

Det är ju så. I två säsonger har vi förlorat seriepremiären och spelat positivt kval. Ska vi följa trenden även i år, så kan en premiärförlust för tredje gången i rad ge oss en kvalplats i höst. Inget lag vinner eller förlorar en serie med en seger respektive en förlust. Vi har massor av matcher och poäng att spela om. I slutändan är det upp till oss själva.

Ingen skugga över Blentarps insats. De vann rättvist. 

// Murre